För 25 år sedan besökte en ung kvinna från Stockholm vår församling i Uddevalla. Hon berättade om en före detta arbetskamrat Maria, som var väldigt illa däran. Maria hade ett mycket tufft liv, hon var väldigt svårt sjuk och låg på sjukhus. Det var en kamp på liv och död. Maria ville att vi skulle be att hon blev frisk och att hon skulle få ett förvandlat liv. Vi har sedan på avstånd fått följa Maria genom åren och glädjas åt förvandlingen och hennes nya liv.

Maria berättar: ”Under mina första år i skolan var jag den duktiga och mycket ordentliga flickan. Min mamma talade ofta om vad som var rätt och fel. Hon pratade med mig om rökning, alkohol och droger. Det var vid den tiden helt främmande för mig att använda någon form av droger. När jag var 13 år skilde sig mina föräldrar och mamma flyttade utomlands med en annan man. Strax innan hade min pappa berättat för mig att han inte var min riktiga pappa. Min biologiska pappa hade blivit sjuk i leukemi och dött en vecka innan jag föddes. Han var då 26 år. Det blev en chock för mig och mitt liv föll ihop. Den trygghet och fasta grund jag haft rasade. Min mamma hade lämnat mig och om jag inte kunde identifiera mig med min pappa, vem var jag då? Ordet leukemi och 26 år hade etsat sig fast hos mig, det blev som en dödsdom som följde mig genom åren. Jag skulle förmodligen inte överleva min 26-årsdag.

Jag började skolka från skolan och fick usla betyg eller inga alls i vissa ämnen. Min pappa var inne i en ny relation, där även nya, yngre barn fanns med. De flyttade ihop och jag kände mig mest bara i vägen, därför höll jag mig hemifrån så mycket som möjligt. Jag sökte mig till en tjej i skolan, som jag tyckte var häftig, hennes storebror rökte brass. Jag var väldigt tjusad av hippielivet och snart började jag att röka på och dricka öl. Jag hade varit en städad och sportig tjej, men nu hade jag hamnat i helt fel gäng. Vid ett tillfälle hade de glömt att köpa ut åt mig och erbjöd mig istället amfetamin. Jag var då 15 år, några veckor senare lärde jag mig att injicera. På något sätt kunde jag ändå koncentrera missbruket till helgerna. Jag lyckades att komma in på gymnasiet och fick en reservplats, men efter ett år fick jag sluta eftersom frånvaron blev för stor.

Vid 16 års ålder åkte jag för första gången ned till Ibiza, en hippie- ö som var fylld av romantiserad drogkultur. Jag blev kvar där och började med tyngre och tyngre missbruk. Ibland liftade jag hem till Sverige för att tända av, men var snabbt igång med droger även här hemma. Jag flydde från plats till plats. Jag tillbringade somrarna i Spanien och vintrarna hemma. De äldre missbrukare som jag umgicks med visade mig vägen in i allt tyngre missbruk. Till slut var jag i så dåligt skick att jag inte kunde ta mig vidare från Valencia. Under två år var jag helt ensam där. Miljön hårdnade mer och mer runt omkring mig för mina nya vänner befann sig i grov kriminalitet. Jag försökte bara överleva. Jag bodde på stränder, i rivningslägenheter och trappuppgångar – jag köpte och sålde knark – jobbade på klubbar – var jagad av polis på varje plats – blev rånad – tog överdoser av LSD och heroin och jag höll flera gånger på att stryka med.

Utan pengar och helt uttömd på egen kraft, tog jag mig slutligen hem till Sverige, 23 år gammal. Jag låg under sätena på tåget när vi passerade gränskontrollerna. Jag var i så dåligt skick att jag inte kunde ge mig ut på vägarna och lifta. Jag var helt utarmad, trasig och svag. När jag kom hem, försökte jag på egen hand tända av och sluta med drogerna, men jag föll ständigt tillbaka. Mina så kallade vänner i Sverige, hade gått bort eller hamnat i ännu djupare missbruk. Mitt umgänge med människor jag knappt kände blev allt mer smutsigt. I ett desperat försök att tvinga mig själv att sluta med drogerna låste jag in mig. Vid ett sådant tillfälle kom socialen på besök, de letade efter en vän som satt inne och de trodde att hon var hos mig. Socialtjänsten hade med sig en före detta missbrukarvän, och tillsammans försökte de övertala mig att läggas in på rehab. Till slut lyssnade jag, tog med mig min katt och tandborste och lade omedelbart in mig på ett rehab, som drevs av före detta missbrukare.

Nu började min resa mot tillfrisknande.
En natt kom mina missbrukarvänner och skulle ”befria mig”, det vill säga få ut mig därifrån. Men där och då bestämde jag mig för att stanna och försöka att bli fri. Jag var i mycket dåligt skick och vid en läkarkontroll visade det sig att jag hade oerhört höga levervärden på grund av en svår hepatit. Jag gjorde rehabiliteringsprogrammet på ett halvår och hade turen att få komma ut i arbete på en ungdomsgård direkt efteråt.

På rehab träffade jag en man som även han kom från ett tungt missbruk. Jag drömde om att få bli en vanlig Svensson, gifta mig och göra det som var rätt. Jag längtade så mycket efter det och allt såg ut att uppfyllas. Vi gifte oss och när det visade sig att jag var gravid blev jag så oerhört glad och lycklig.”

Under graviditeten konstaterades att Maria hade en mycket ovanlig form av blodsjukdom som heter idiopatisk trombocytopeni. Det innebär att man är allergisk mot sina egna trombocyter. Sjukdomen är inte besläktad med leukemi, men den tar sig samma uttryck. När det här skedde var Maria exakt 26 år och det som hände hennes biologiska pappa blev som en självuppfyllande profetia. Hon trodde att det här var ett straff för hennes tidigare liv med droger och visste att nu var hennes liv snart slut.

Från den dagen blev det en kamp att överleva. Blodsjukdomen gjorde att blodet inte koagulerade som det skulle. Flera gånger i veckan fick hon blodtransfusioner. Dessutom fick hon kortison. Hon uttryckte det som att hon fick ”hästdoser” och svullnade upp i hela kroppen. Hon blev också väldigt psykiskt labil. Det var många och långa perioder som hon fick ligga inne på sjukhuset eller besöka det dagligen. Hon blev en stamkund på Huddinge sjukhus. Hennes efterlängtade normala liv vändes helt upp och ner och blev nu oerhört begränsat. Risken var stor för inre blödningar så Maria fick inte bära någonting, inte några matkassar och inte sitt eget barn. Ofta vaknade hon på morgonen och såg att kudden var helt nerblodad på grund av inre blödningar från munnen. Men det värsta var den rädsla och fruktan som grep tag om Maria. Sju mycket svåra år följde och Maria sökte i desperation efter allt som kunde bota henne, healing, kristaller, stenar, meditation mm. Under en period var hon med i Scientologikyrkan för att söka efter svar. Drogerna som hon tidigare hade använt var ett rop från hennes inre. Hon ville desperat få ett svar på vad som var meningen med hennes liv.

Mellan alla sjukskrivningar arbetade Maria till och från på en fritidsgård. Där fanns också en dagverksamhet för mammor och barn. Maria var ofta där med sina barn som nu blivit två. På dagverksamheten träffade hon den kvinna som kom att bli så avgörande i förvandlingen av hennes liv. Maria delade hela sitt tuffa liv med henne, hon berättade om allt. Vännen lyssnade och tog emot allt med kärlek, gav henne råd och hjälpte henne praktiskt. Hon berättade om sin tro på Jesus och vad den betydde för henne, alla hennes råd var utifrån Guds Ord. Maria var andligt öppen och blev mycket intresserad.

Men Maria blev bara sämre och till slut blev blodtransfusioner meningslösa. De hjälpte henne enbart under någon timme. Hon hade endast två trombocyter kvar och normalt skulle de vara mellan 150 och 400! Läkarna bestämde sig för att operera bort mjälten, där den största aktiviteten med trombocyter sker. Nu fanns det 50 % chans eller mer att hon skulle bli bättre. Maria blev inlagd och förbereddes inför operationen. Då kom hennes kristna väninna på besök till sjukhuset. Hon hade med sig ett brev, vilket var bra, för Maria hade andra besök just då och hade ingen möjlighet att sitta ner och prata i lugn och ro.

När hon blev ensam öppnade hon kuvertet och i det låg en ”böneduk” och ett brev där det stod: ”Jesus har dött för dig och älskar dig. Du ska ta den här ”böneduken” och lägga den på din kropp så kommer Han att hela dig. I Apostlagärningarna i Bibeln står det att man bad för tygstycken och klädnader och lade dem på de sjuka och de blev helade.”* Väninnan skrev att hon hade besökt en församling där man bett för Marias situation och för en böneduk. Då sa Maria till Gud: ”Finns du Gud?” Hon tyckte att det var ganska kontroversiellt att vara kristen på den här tiden och hade en speciell uppfattning om vad kristna var för några men i sitt samtal med Gud sa hon: ”Finns du Gud, så väljer jag att ta emot och tro på det här.”

När operationsdagen kom stoppade Maria ner böneduken i operationsstrumpan. När hon vaknade efter ingreppet, visste hon att det hade skett ett mirakel. Hon visste att hon var helad! Tre dagar senare när provsvaren kom var hennes värden helt normala. Och till läkarnas stora förvåning var hennes levervärden också helt normala! På grund av hennes tidigare missbruk var levervärdena på absolut högsta nivå. Nu plötsligt var de normala! Hon kände sig som ett barn med en naiv förvissning om att Gud hade helat henne.

Efter detta var Maria öppen och längtansfull. Hon ville veta vem Gud var. Hennes väninna frågade om Maria ville ta emot Jesus som sin Frälsare och det ville hon. Väninnan tog henne till en kvinnlig ledare i sin församling, som berättade om Bibeln och Guds plan med Marias liv och om hur Han sände Jesus Kristus för att rädda henne. Efter det bad Maria frälsningsbönen. När hennes man såg förvandlingen som skedde, tog även han emot Jesus.

Maria ger både läkarna och Gud all ära. Hon tror att de samarbetar och är helt övertygad om att hon har varit med om ett mirakel. Hon blev helt återställd och friskförklarad efter den här händelsen.

Det har nu gått 25 år sedan Maria blev frisk från sin blodsjukdom och den har aldrig kommit tillbaka. Hon går inte längre på kontroller, vilket hon gjorde under de första åren. Det tog tid för henne att få uppleva upprättelse och helande i sitt liv från åren i missbruk. Det blev även skilsmässa och mycket av inre helande fick ske. Den församling hon var med i gav henne mycket stöd och hon fick där uppleva fin gemenskap. Livet gick sedan vidare och hon fick en ny familj. Hon är nu både farmor och mormor och har fyra barnbarn. Ingen av hennes två barn har något av det som hon hade med sig av sjukdom eller missbruk. Maria säger: ”Mitt liv är fullständigt förvandlat! Nu lever inte längre jag utan Jesus lever i mig. Det är det livet som jag vill leva här på jorden. Jag vill förmedla någonting av det som Gud har gjort i mitt liv. Jag vill att andra människor ska få hopp för sina liv.”

(Berättelsen är återgiven från boken Vem är den osynlige av Anita Barker Andersen. Du hittar fler livsberättelser på webbsidan www.anewlife.se. Bilden är en genrebild.)